Jag har så mycket att säga om detta, bara i kategorin att ta sig friheten att över huvud taget kritisera någon annans kropp. Om äckliga ideal, om äckliga personangrepp och äcklig mobbing. Men hon säger det redan helt fantastiskt själv. Titta.

Fast i verkligheten var det 6 sekunder, för det är så lång tid som gick mellan att jag tog dessa två bilder. Snälla fina köp inte reklamen för mirakelbantningarna, de är varken hälsosamma eller det minsta logiska. Låt inte bilderna av platta sommarmagar gnaga sönder dig. Kroppen (till och med den platta) förändras när du rör dig, andas, sitter, står, äter. Allt annat vore konstigt. Går det att gå ner 10 kilo på 6 veckor? Javisst. Jag har en gång gått ner 15 kilo på 4 veckor. Men tro mig, jag har aldrig varit längre ifrån lycka. Eller hälsa.

Det här är Jilly. Hon är en sk Page three girl och den första som visade tuttarna i Daily Mirror 1975. Hon är mycket söt. Idag är hon 58 going on 59, och igår annonserades att hon blir Debenhams underklädesmodell i julkollektion från Reger by Janet Reger. Och alltså, det är ju en bra grej. Vi traskar runt i ett samhälle som är så besatt vid ungdom att man vill slita ut ögonen bara för att slippa se. Så jag är glad, tror jag. Men en liten del av mig tänker att hon får ställa upp som 60-årig modell, just för att hon inte ser ut att vara 60.
Jag tänker inte spekulera något djupare i hennes kropp för den är hennes, och den är fantastisk. Men jag har även en mamma som är 60, och som är strålande vacker utan att se det minsta ut som 25. Bara en tanke. Oavsett vilket är jag glad att se lite skrattrynkor på storbildstavla. Ja, förutom att jag faktiskt inte ser några skrattrynkor då. Men mognad. Sexig, kvinnlig mognad. Ett litet Heja för det.

Damage control. Är oftast stolt kurvig kvinna. Är ofta bra på det här med värderingar. Är inte perfekt. Tvivlar. Får kanske en kommentar om min vikt. Kanske en flashback till skolan där jag retades för detsamma. Hamnar snabbt i en av mina tidvis förekommande vågor av kroppshat. Hatar att de finns där. Jag vet bättre. Får panik. Känner akut behov av att lägga upp fler bilder på vackra kurviga tjejer. För det tycker jag är vackert, på riktigt. Men så ibland ploppar den bara upp, värsta ätstörningshjärnan. Säger att det nog inte är riktigt okej att jag är nån storlek eller två över snittet. För mer än så är det inte. Men folk kanske tittar. Tycker saker. Blir äcklade. Och kanske, bara kanske, skulle jag vara lite, bara lite, lyckligare om jag var lite, bara lite, smalare.

Det är inte sant. Resten av hjärnan vet det. Jag har alltid pendlat rätt kraftigt i vikt, och det ironiska är att de gånger jag varit som smalast har jag också varit som olyckligast. Särskilt snyggt är det inte heller, så vad är det jag vill åt? Normen? Ett ideal som inte är mitt eget?
Den fungerande delen av min hjärna kan till och med inse att jag är rätt söt, kanske snygg, allt annat vore dumt att säga. Men ätstörningshjärnan vet bättre. Den vet att folk skrattar och pekar finger, för herre gud så där kan man ju inte gå runt och se ut.

Att förståndet och känslolivet ibland lever så olika liv kräver extra ansträngning för mig att kontrollera. Jag tar aldrig steget fullt ut. Jag kräks inte, svälter inte, hätsäter inte. Men jag tänker tankarna. Betydligt oftare än jag vill ge sken av. Damage control. Googlar in på Kroppsbilder och mår lite bättre. Sen läser jag om krönikan Ofta väljer jag fel, men det är okej. Skärper mig. Tittar på Crystal. Berättar för mina känslor att de inte är verkliga. Att det de försöker kontrollera är en helt annan ångest. Borstar av mig. Andas. Klappar kroppen och säger att den är fin. Värsta grymma till och med. Tror inte riktigt på det. Säger det igen. Och igen.