Om ni inte redan följer fantastiskt skojiga tumblr-bloggen #Whatshouldwecallme är det hög tid att omfamna gifgalenskapen. Idag:
When I do my makeup in the dark then turn on a bright light:
PS. Missa absolut inte heller My friends are married när du ändå är på gifjakt.
Nej, jag vill inte ha nåt himla bionic serum, tackar som frågar, fru hudterapeut, säger jag och sliter trumpet i påsen med ansiktstvätt. Alltid detta tjat om detta serum. Jag har miljoner serum hemma. Fru hudterapeut, som driver Fru hudterapibutik på hörnet i mitt hus, har tröttnat på mig också, blänger surt på sårskorporna jag klöst upp på hakan och de begynnande torrhetslinjerna runt näsan. Det magiska bionicserumet ska hjälpa mot allt detta, och mot svälten i Afrikas flyktingläger. Hon kastar ner några provpåsar i min kasse innan jag vaggar ut.
När jag vaknar nästa morgon har jag någon form av acne i hela ansiktet. Men inte på ett infekterat sätt, utan mer som att allting som fanns under huden, nu ligger uppepå.
Mirakelserumet reeeenar dig, säger fru hudterapeut triumferande. Snyggt är det i alla fall inte, men det är inte irriterat och jag har aldrig sett min hud reagera så här så jag fortsätter låta den tömma sig själv. Av alla saker jag testat som ska rena ansiktet och därför börja med kvisslor, har ingenting sett ut så här. Efter tre dagar, tre dagar! – har jag ett annat ansikte. Det är fortfarande täckt av kvisslor, varje por är ut och in, men det är också helt…nytt. Jag vet inte vad som har hänt eller hur, men hudfärgen är liksom jämn, jag är fuktig men inte fet, huden har lyster utan att vara blank, och den är liksom ung och pigg. Alla sår är läkta, alternativt har den hud som satt längst ut trillat av i ren chock, jag vet inte. På tre dagar! Jag blir mer upprörd än glad, för detta ska inte kunna vara möjligt och jag undrar 1. vad det är för ansiktsspeed jag smetat på, 2. om detta är på riktigt, varför vet inte alla om det, och 3. vad för ondskefullt straff kommer jag behöva betala, kommer ansiktet typ trilla av om 10 år?
Det kommer det inte, lovar fru hudterapeut. Efter 10 dagars vånda och försök till social isolation, börjar porerna sakta ge med sig. En vecka till och jag ser inte längre ut som en prickig varkorv i nyllet. Men de dära bra sakerna, de är kvar. Och mina provpåsar är slut. Jag låter det gå en tre, fyra dagar av envishet och förvirring, men kan sedan inte hålla mig längre. Fru hudterapeut är motbjudande mallig, och jag undrar i smyg om hon egentligen är en 60-årig man, men ser ut som en 45-årig kvinna pga mirakelserumet. Langar upp 600 riksdaler jag inte har, och greppar den lilla glasflaskan. Fortfarande mest arg över att hon tvingat mig till detta. Och nu sitter jag här och omfamnar detta Jesusbarn av serum. Med troligtvis den bästa hud jag haft på 31 år. Stay tuned för vidare framfart.
Eftersom jag började använda mitt hår som labbråtta redan i mycket skör ålder är det idag sällan jag misslyckas. Jag har redan gått i alla fällor. Det har blivit mossgrönt och cementgrått, det har gått av, blivit snaggat, you name it. Den största faran är såklart att köpa färga-själv-askar, eftersom håret reagerar lite som det vill. Men även det har jag numera bra pejl på. Så efter den oändliga peppen om nya anti-yellow-färgerna från Schwarzkopf kände jag mig kaxig nog att chansa och doppade mitt hår i en av dem. Jag var ändå redan blond, lite beigeblond till och med, med en vanlig utväxt, så det borde inte alls riskera att bli gult. Gult råkar nämligen vara det absolut vidrigaste jag vet på ett hår. När verkningstiden är slut är jag knallorange i hela huvudet. Så jag låter det sitta ett tag till. Till slut måste jag dock skölja ur för att inte tappa varenda hårstrå, och nyansen är an aning bättre. Fortfarande pippigult.
Nu hör jag inte till sorten som låter skit vara och går runt och lider med fult hår. Innan kvällen är slut har jag tvättat håret 6 gånger med silverschampo, lagt i en toning, en nyansering och en halv flaska rosa för att neutralisera de varma tonerna. Och innan jag somnar är håret ljus pastellbeige-blont igen, och jag får massa spontankomplimanger för min nya hårfärg nästa dag. Nice save, men håret är typ tusen gånger mer slitet.
All in all: inte ett fan av nya anti-gul-blekningen.
Se även före- och efterbilder hos Tanja.
Det är ju inte kul direkt. Tvätta kläder, tvätta porslin, tvätta kroppen… och så ska man dessutom tvätta penslarna!? Vem orkar bry sig om lite schmuts liksom? Inte jag. Rättelse: Inte jag, privat. På makeupjobb är jag the Hitler of rengöring. Dels för att man är skyldig klienten det, dels för att jag generellt är väldigt organiserad i yrkeslivet och inte alls privat.
Men bara för att jag är hopplös behöver ju inte ni vara det. Grejen är att smutsiga penslar liksom bara hobbysamlar på bakterier. Det gör även att färgerna blir lite ”smutsiga” och dämpade, makeupen blir fläckig och ojämn, det täpper till porer och leder till olika hudinfektioner pga ovanstående bakterier. Och inget av detta är ju bra grejer.
Du bör tvätta penslarna varje vecka. Eller månad, om det känns lika olidligt för dig som
det gör för mig. Värst är verktyg för läppar, mascara, concealer och foundation.
Så gör du:
Så här en bit in i oktober börjar mina Halloweencravings växa till sig rejält. Det är min favvohögtid alla kategorier, troligtvis på grund av ett långt gånget vampyrmissbruk. Sjukt mycket roligare högtid än jul och midsommar – combined. Allt jag vill är att äta pumpapaj, kolla skräckfilmer och samla folk på årlig maskeradfest (där jag bjuder på spindlar och ögonbål). Det enda är att jag verkligen saknar alla sk haunted houses som arrangeras i USA runt Halloween. Var på mitt livs första dejt i ett sånt, i tonåren när jag pluggade high school i Ohio. Glömmer aldrig känslan av skräckbandad förtjusning när jag blev jagad i beckmörker genom tunnlarna under ett ödehus, med min dejt som var – håll i er för den verkliga klyshan nu – skolans quarterback. Jag gick liksom runt i skolans korridorer med hans jacka på mig och sånt. Ja, ni hajar grejen. Hösten var lång och varm med röda löv och kalkonfrossa på Thanksgiving och jag vill så himla gärna återskapa allt det. I år har jag varit inne på att spöka ut mig så här. Även Cinderalley har gjort något liknande med höjdarresultat. Är dessutom möcke sugen på Swatch and Learns döskallenaglar. Inte för att jag är i närheten kapabel till nagelkonst men ändå. 
Bonusinfo om Halloween: Traditionen bygger på tanken att de döda återvänder till jorden denna natt och kan skada de levande. Man klädde ut sig för att skrämma bort de dödas andar och tände eldar för att vägleda dem rätt igen. Hela grejen med Halloween kommer från en gammal förkristen keltisk högtid på Irland, som sen kom till USA med emigranterna på 1840-talet. I början var Halloween även en rit för att välkomna vintern, och för att markera övergången ägnade man sig åt olika upptåg där man maskerade sig och gick från hus till hus och tiggde ihop till ett kalas. Om man inte fick någonting straffades värdfolket genom att man ställde till med olika bus och upptåg. Därav seden ”trick or treat”. I Sverige firar vi mellan 31 okt – 6 nov, i år infaller det lördag 5 november.
Andra saker jag bloggat på ämnet
Läste inne hos Karin idag om barnmodeller, och ser uppgivet hur de i smyg förflyttats från USA:s skamhörn av äckliga skönhetstävlingar till modeindustrins finrum. Den ohämmade glädjen över att 10-åriga Thylane Blondeau är världens nya Bridget Bardot gör mig så galet uppgiven på människosläktet, och ledsen för alla människor som lever efter ideal som inte är deras egna. Besviken på ett samhälle som likställer ungdom med lycka. Jag står och skäms för att världen vi skapat är full med produktionsfel som jag inte kan reklamera. Jag vill inte ens behöva tänka på det extremt farliga i att arrangera barn i sexiga, halvnakna poser. Det är samma känsla jag får när jag hör talas om 11-åringar som har sex. Jag står uanför och lyssnar utan att förstå ett enda ord. Och så minns jag hur min Cindy gifte sig med Ken i en skolåda jag inrett med kottar. När jag var 12.
Min (enormt stilige) vän Thomas efter lite Karin-tid.
PS. Fler maskerader åt folket!
Jag, i full färd med att skada en från början mycket tjusig kvinna. Vid sådana här tillfällen känner jag mig alltid som ett litet, litet barn som får kleta fingerfärg och leka med lera. Lycklig, alltså.
